Så länge vi båda andas ~ s 284
"Bella? Hör du mej ?"
Jag visste, bortom alla tvivel, att om jag öppnade munnen skulle jag inte kunna behärska mej längre - jag skulle skrika och vråla och kasta mej av och an. om jag öppnade ögonen, om ag så mycket som lyfte ett finger - minsta förändring skulle innebära att jag förlorade kontrollen.
"Bella ? Bella, älskling? Kan du öppna ögonen? Kan du krama om min hand? Tryck mot mina fingrar." Det var svårare att inte svara honom, men jag låg kvar, som förlamad. Jag visste att smärtan i hans röst nu inte var någonting jämfört med hur den kunde bli. Just nu oroade han sig bara för att jag led, han visste inte.
♥
Med detta säger jag God Natt !!
Kommentarer
Trackback
