Så länge vi båda andas ~ s 77
"Jag visste inte vad jag skulle vänta mej, men jag hade absolut inte väntat mej att det skulle vara så ... underbart och perfekt." Jag sänkte rösten till en viskning och tittade ner på mina händer. "Jag menar, jag vet ju inte hur det var för dej, men så var det för mej."
Ett svalt finger lyfte min haka. "Är det vad du oroar dej för?" mumlade han. "Att jag inte njöt av det ?"
Jag mötte inte hans blick. "Jag vet att det inte är samma sak för dej. Du är inte mänsklig. Jag försökte bara förklara, att för en människa ... kan livet nog inte bli bättre än så."
Han var tyst så länge att jag tillslut inte kunde låta bli att se på honom. Hans ansikte var mjukare nu, eftertänksamt.
♥
Kommentarer
Trackback
